Att mista en vän

Att mista en vän gör ont, så fruktansvärt ont, stora varma tårar rinner nedför kinderna nästan hela tiden. Vi fick hämta hem Texas i måndags kväll. Han hade bitit sin "nya matte". De hade suttit i soffan och troligtvis hade C varit lite för på i Texas tycke, han var ju lite speciell med det där. Vi förmanade dem cirka 100 ggr att vara försiktiga med det men det gick kanske inte hela vägen fram då han var en så fantastisk hund annars. Han var jätteglad över att vara hemma igen. Vi var tvungna att inse fakta. Texas skulle inte gå att omplacera, han var en enmanshund, vi misstänkte det från början men vi ville ge honom en chans. Vi tog därför det tunga beslutet att avliva honom.

Idag vid 14:40 var vi på plats på Västra Djursjukhuset. Det var väldigt bra allting, vi fick ordna alla papper innan och betala i ett separat rum, samma rum som vi var i sedan. Vi stannade hos Texas hela tiden. Han fick lugnande medel först, han tuppade av i mitt knä, sedan fick han en liten dos till då han inte var tillräckligt sovande för att de skulle kunna sätta kanyl utan att han märkte något. De hade lagt filtar på bordet men vi lät honom ligga kvar på golvet där vi satt med honom för att han inte skulle vakna till igen. Billy låg bredvid på Gustafs jacka. När Texas var helt sovande så satte de nål och gav honom en överdos med narkosmedel. Han tog ett djupt andetag och så var det över. Han lilla pinscherhjärta slutade slå. Vår fina vän hade lämnat oss och tårarna föll. Vi satt med honom i 10 minuter till, pussade och kramade honom hej då, sade att vi älskade honom och aldrig kommer att glömma honom.

Vi var där i ca 2 timmar sammanlagt. Billy var vaken hela tiden och låg och tittade på Gustafs jacka, lekte lite med sin groda och var helt fantastiskt lugn. Det är lite läskigt att vi inte har någon som kan vara barnvakt här i närheten om man skulle behöva lite mer akut någon gång!

Liam  har varit väldigt mammig och pappig ikväll. Han känner att vi inte är som vanligt. Nu ligger han och sover här hos mig i soffan med nosen mot sin goseåsnas rumpa, hihi! Tänk att vi bara har en hund nu. Det känns konstigt. Tänk om vi aldrig hade hämtat Liam, jag undrar hur vårat liv hade sett ut då. Troligtvis hade det inte varit någon skillnad.

Nu ska jag krypa ner i sängen. Jag hoppas att tårarna har slutat rinna för idag.