Jobbar på min lugna sida. Det är skönt att inte vara stressad. Jag är expert på att stressa. Egentligen behöver jag inte stressa men jag tittar mig ofta blind på siffror. Jag måste vara hemma senast 14:47, jag måste gå med Liam senast 15:10, jag måste åka till dagis senast 15:45, gör jag inte det blir jag stressad. Jag måste gå till bussen senast 06:30, jag måste vara på jobbet senast 07:30, jag måste gå till bussen 13:55, gör jag inte det blir jag stressad. Jag måste ligga i sängen senast kl 22:00, jag måste ha släckt lampan innan 22:30, gör jag inte det blir jag stressad... Vaknar jag 05:54 som idag går jag inte upp förrän klockan 06:00... Jag är nog lite sjuk i huvudet...
Jag har i alla fall insett detta och arbetar nu med att inte vara så besatt av dessa tider. Det blev för mycket en dag och jag insåg att jag kommer att få ont i hjärtat snart om jag inte slutar. Det sjuka är att jag oftast passar de där tiderna ändå men utan att vara uppe i varv, svettig och på dåligt humör. Det blir trevligare för mig, för Liam och för Billy.
Maten behöver inte stå på bordet kl 17:15 (ja, det var också en tid jag strävade efter), det gör inget om vi äter 17:30, ingen dör av det. Billy blir inte mindre trött eller sur, jag blir inte en bättre mamma eller fru av det heller.
Jag gillar det nya. Samma saker dag ut och dag in men utan det där trycket i bröstet som pressar och säger att jag måste skynda mig, det är bara 1 minut kvar, det är bara 5 minuter kvar...
Den tidpunkt på dygnet jag gillar bäst är när jag sätter mig på bussen till jobbet, drar ner mössan långt ner i pannan, fäller upp luvan på jackan, sjunker ner i sätet, bältet är på, sitter åt och jag sover... Som en anonym tjej som ingen känner eller vill ha ut något av. Det är varmt, mörkt och tryggt. Jag vaknar alltid på samma ställe, i en sväng ner från motorvägen ner mot korsvägen. Varje dag, samma buss, samma sväng, samma gamla väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar